bullied

Det som upprört flest i den här debatten är hur man egentligen ska bemöta en person som mobbar eller har mobbat. Ska man ge igen? Ska man sätta punkt? Ska man förstå? Ska man förtränga?

Mina föräldrar var oerhört noga med att jag aldrig skulle vara arg på mobbarna även om jag blev utsatt så gott som dagligen. Jag skulle istället förstå hur jobbigt de måste ha det och hur dåligt de måste må som kunde göra så vidriga saker. Och jag förstod. Till och med när jag låst in mig på toaletten för att torka bort näsblodet tyckte jag synd om dem. Jag visste ju hur de hade det hemma. Det blev hela tiden min förklaring, för mig själv och senare också för andra. Det gick till och med så långt att när vi hade ett krismöte med klassen och föräldrarna tog jag med mig blommor som jag gav till alla mobbarna. De hade det ju inte lätt.

I många år har jag tänkt samma. De hade det inte lätt. De visste nog inte bättre. Jag var ju faktiskt lite udda, kanske fick jag till och med skylla mig själv. Jag blev till och med vän med några av dem på Facebook. Man vill ju inte vara långsint.

Oerhört många har skrivit till mig och berättar exakt samma sak. De har försökt förstå och se mobbarna som människor som inte har det lätt. Men att de ångrar att de inte sa ifrån på det sättet jag gjorde nu. Inte en enda av flera hundra som har hört av sig har bemött mobbaren. Gjort upp, pratat ut eller bett om en förklaring. Men ingen har heller kunnat lägga detta bakom sig. Satt punkt helt och förlåtit.

Att behandla mobbaren med mobbningsfasoner kan ju inte vara lösningen (se tidigare inlägg). Negativa handlingar skapar inte positiva resultat. Men att som mobbad inte sätta stopp och säga ifrån är nästan som att fortsätta mobba -sig själv.

Hur ska man göra? Och varför är det så otroligt känsligt? Om det varit misshandel som inte utgått från mobbing, hade man tyckt samma då? Vad tycker ni?

Foto: Sam D Creative Commons

 

Kategorier: Blogg

41 Kommentarer

Sannah Meidell · 2014/09/26 kl. 7:52 am

Du gjorde helt rätt tycker jag. Mobbning är ett jättestort problem för många barn och vuxna idag. Det är dags att slå tillbaka och låta mobbarna ta konsekvenserna av sitt elaka beteende.Alla människor har ett eget ansvar för hur man beter sig och jag är själv personligen urless och urtrött på de fega kräk som inte gör något åt sitt eget tråkiga liv utan måste jävlas med andra!
Stå på dig Karin <3 Kramar

Janette Hamrin · 2014/09/26 kl. 7:54 am

Hur gör man / bemöter mobbare när det skett inom familjen under uppväxten? S k syskonmobbning
Det är under exakt samma förhållande men att man inte har någon att vända sig till…

Lena Dahlström · 2014/09/26 kl. 7:57 am

Jag tycker du gjorde rätt. När jag fick inbjudan till återträff 1997 eller när det nu var, så skrev jag på sidan att jag inte ville träffa mina illojala klasskamrater.
En sak jag funderat över många gånger är hur det fortfarande kan förekomma mobbing när det pratats så mycket om det i media? Varför man inte ser till att ha lärare eller andra vuxna ute tillsammans med barnen och ungdomarna och varför man inte tar hjälp av t ex Charlieprogrammet http://www.dn.se/sthlm/stokiga-barn-lugnare-med-ny-kometmetod%5C och andra metoder för A och O borde vara att våra barn ska kunna känna glädje och kunna känna sig trygga i skolan. Kram

Lena · 2014/09/26 kl. 8:14 am

Jag tycker att du svarade på ett jättebra sätt!! Med ironi och sarkasm och på ett sätt där jag log när jag läste ditt svar om att komma till pizzerian och göra ett uppträde! Jag tror inte alltid att mobbaren förstår hur illa han gör den han mobbar och jag vill tro att ditt svar gav honom en tankeställare.
Jag har aldrig själv blivit utsatt för mobbing men hade en lillasyster som blev utsatt och stod bredvid och försökte hjälpa.
Stå på dig Karin, det är inte du som har gjort fel. Kram

Anna-Karin · 2014/09/26 kl. 8:21 am

Som mobbad blir man kränkt offentligt…inför andra…och det gör så ont. Mobbarna pratar man med bakom stängd dörr! Självklart har man rätt att offentligt säga ifrån! Självklart ska vuxna offentligt markera! Vuxna i skolan har en tendens att avvakta till lektionens slut och ta det “mellan fyra ögon” medan den mobbade har blivit kränkt inför alla. Det är viktigt att markera i ljuset av de andra, att ge den mobbade ett erkännande att något otroligt fel har skett och är inte okej! Självklart ska man ta sig rätten att säga ifrån…inte i det slutna…utan lika offentligt som man blivit kränkt! Kram till Dig Karin!

    Veronica · 2014/09/28 kl. 6:40 am

    Ditt svar är så klokt och så rätt. Det som gör det så rätt är när du talar om att bli kränkt offentligt och rätten att ge igen lika offentligt. Att Karin gör det offentligt ger dessutom alla oss som tar del av det chansen att lära oss något. Sen ber hon om ursäkt. Offentligt. Storartat.

Ida · 2014/09/26 kl. 8:36 am

Du gjorde rätt och jag önskar att jag någon gång får samma tillfälle..
Jag fick också vänförfrågningar på facebook som jag accepterade, mest för att jag ville se vad det blivit av de som gjorde skolan till en plåga.. Dom åkte bort efter ett tag, det märktes så tydligt när de skrev att de aldrig insett hur stor skada de gjorde..

Stå på dig, du ska vara stolt över dig själv.

Carro · 2014/09/26 kl. 8:49 am

Jag tycker du gjorde rätt. Nån gång behöver man sätta ner foten för sin egen skull. Det känns som om många som mobbar bara går vidare utan att ta ansvar för vad dom gjort. Skyller på att dom var barn osv. Det var inte dom som var utsatta och därför förstår dom inte heller skadan och eftersom det inte var dom som mådde dåligt behöver dom ju inte tänka på det iheller. I vissa fall är det nog så att mobbare kanske haft det jobbigt men överlag tror jag bara det är rent översitteri. Hur förklarar man annars mobbing på arbetsplatser med vuxna människor. Jag blev inte lika utsatt som du blev men det räckte för att knäcka mig. Du tog tillbaks en del av dig själv tycker jag. Du stod upp för den lilla tjejen som inte kunde säga ifrån och för det ska du ha all cred. Du har inte gjort nåt fel och din gamla mobbare har nu världens chans att lära sin sjuåring nu hur man inte ska bete sig mot andra. När är det fel att kämpa för sig själv. Jag tränar fortfarande. Kramar.

Kristna · 2014/09/26 kl. 9:45 am

Man kan aldrig försvara mobbning. Det är aldrig den mobbade som ska be om ursäkt. Vuxenvärlden ska tidigt jobba med förebyggande om värderingar, respekt för sig själv och andra. Många gånger ser man redan på förskolan de som är mobbare och de som blir utsatta. Så förs det vidare till skolan. Där måste vuxenvärlden stå upp för de mobbade och stötta den personen. Aktivt arbete krävs i stort. De fina handlingsplanerna måste bli praktiskt och verkligt. De mobbade måste också kraftfullt få hjälp så de inte fortsätter. Problemet måste angripas från många håll och den mobbade ska få upprättelse. Man är barn tills man är arton därför är det vi vuxna som måste stå upp och agera.

Agnetha Flodström · 2014/09/26 kl. 10:37 am

Jag säger som jag sagt innan och det är att du hade din fulla rätt att reagera som du gjorde. Detta blev en debatt och det visar hur “hett” ämnet är. Den där Raffe fick det svar som han borde förväntat sig, om han hade haft lite insikt i hur livet fungerar. Visst ska man kunna förlåta och gå vidare men nu var det ju inte så att han bad om din förlåtelse utan istället provocerade dig. Vilket han kanske gjorde för att bli lite “kändis” eller också tror han att du förträngt allt och tänkte “erbjuda” dig ett jobb som han egentligen borde fattat att du inte ville ha. Jag tror helt ärligt att han är avis på dina framgångar och helt enkelt ville visa dig att -du ska inte tro att jag tycker du är nåt – om så är fallet så har han snabbt fått växa ur sina barnskor och insett att livet rullar på utanför Kisa. Man ska inte kasta pärlor till svinen-för de fattar inte värdet- och då blir det ibland så att ont måste med ont fördrivas. Han har nu ett tillfälle att bli lite kändis så du har snarare hjälpt honom genom att ge svar på tal. Summa sumarum DET ÄR INTE DET MINSTA SYND OM HONOM eftersom han hade fräckheten att i princip förminska dig igen och du hade din fulla rätt att återställa balansen!!!!!! Han borde buga och tacka för att du gjorde jobbet åt honom och vill han nu fortsätta att förnedra dig så är han tillbaka på scratch. DU har gjort rätt!

Millan · 2014/09/26 kl. 11:57 am

Hej Karin,
Din plågoande kan åtminstone skylla på att han var ung och dum. Vad kan man säga om dig? Jag känner starkt för din historia om en skoltid kantad av mobbing, delar av den känner jag igen från min egen. Men att hänga ut en annan människa offentligt på det sätt som du, i kraft av din mediala status, har gjort är lågt och väldigt sorgligt. På vilket sätt är du bättre än honom? Nu är du också en mobbare, Karin. En vuxen sådan.

Annapanna · 2014/09/26 kl. 12:15 pm

Att ge svar på tal som Karin gjorde är inte mobbning. En viktig del i mobbning är att den utsatte känner sig oförmögen att försvara sig. Raffe har massor av möjligheter att försvara sig här, anser jag. Jag vill gärna vara behjälplig och formulera ett svarsbrev från Raffe som han kan skicka till diverse tidningar runtomkring och på så vis sätta punkt för den här debatten. T ex såhär:

“Hej Karin,

det var oerhört tanklöst av mig att kontakta dig som om inget har hänt. Jag förstår att det har känts kränkande. Jag är uppriktigt djupt ångerfull och ledsen över hur jag betedde mig som barn mot dig. Jag önskar att jag kunde göra det ogjort, men eftersom det inte går så vill jag åtminstone använda min insikt som vuxen för att lära min son om rätt och fel, och hur man beter sig mot andra människor. Och så vill jag ge dig den ursäkt du förtjänar. Förlåt. /Raffe”

    Millan · 2014/09/26 kl. 3:16 pm

    Att konfrontera sina mobbare är en sak. En annan är att göra det offentligt i kraft av sin status som offentlig person. Jag tycker inte det är ok, oavsett vad mannen i fråga har gjort som barn/ung. Varför inte skriva samma svar i ett privat mail? Chansen att få ett svar av honom på det hade väl varit mycket större under sådana omständigheter? Om det varit dialog Karin var ute efter, en möjlighet att få berätta hur hon kände inför hans kontakt och det han gjort henne, hade inte den möjligheten varit större om hon gjort det i ett privat mail? Det kunde lett till, om inte försoning, så i alla fall någon sorts förståelse för varandras situation? Jag tror att den enda anledningen till publiceringen var hämnd. Att få ge igen, krossa honom inför alla.
    Nu känns möjligheten till dialog rätt uttömd och någonstans där ute sitter det en man (och kanske hans familj?) och hatar, hatar, hatar ännu mer. Grattis världen, det är ju precis vad vi behöver. Fler som hatar?

      Anna-Karin · 2014/09/26 kl. 9:41 pm

      Hm… Att bli mobbad är att bli kränkt inför andra, offentligt, vilket är en fruktansvärd och förödmjukande upplevelse. Att man som mobbare då ska ha rättighet att bli konfronterad via ett privat mail köper jag inte. Och han hade kunnat svarat henne fint och klokt och saken hade då varit utagerad. Det är inte för mycket begärt. Nä…köper inte alls dina argument.

        Millan · 2014/09/27 kl. 8:12 am

        Jag pratar inte om rättigheter. Han som mobbare hade ingen “rättighet” att få ett privat mail. Men som jag ser det hade inte Karin någon “rättighet” att hänga ut honom offentligt heller. Vem delar ut rätten att förnedra och förgöra? Vi har en värld där hat och hämnd i stort och smått ligger till grund för massor av konflikter. Jag vet inte hur det är med dig, men för min del känns hämnd som den destruktivaste av alla lösningar. Jag vidhåller att det hade funnits ett bättre sätt att hantera detta av Karin. Men jag inser att jag är rätt ensam, när jag läser här och i media. Det känns sorgligt.
        Peace!

      Karin Adelsköld · 2014/09/27 kl. 10:17 am

      Nej jag håller med dig om det. Det är ytterst tvivelaktigt att bemöta dåligt bemötande med dåligt bemötande. Har tänkt så otroligt mycket på detta. Jag har fått nästan 500 mail från personer som känt sig styrkta av att jag, som just offentligt person, sa ifrån. Jag har svarat på alla. Jag har fått rapporter från skolor och fritidsgårdar som tagit upp detta till diskussion tack var det som hände. Vissa känner till och med att de vågat gå till sin egen mobbare och säga ifrån. Men är det värt det? Det går inte att komma i från att en viss person fick ta all skit. Visst hade en han haft en chans att be om ursäkt och vi hade fått en annan diskussion. Men han kunde ju inte välja att inte vara med i uppståndelsen.

      Jag har inte kommit fram till vad jag tycker om detta än. Jag ska som sagt ner till Kisa och möta en massa människor där. Kanske blir det tydligare efter det. Tack snälla för din synpunkt! Verkligen viktigt att alla åsikter kommer fram.

Simone Gustavsson · 2014/09/26 kl. 12:21 pm

Det var en annan tid då…..men, när jag läser att dina föräldrar säger att du inte ska vara arg på dina mobbare att du ska förstå hur jobbigt de har det……blir jag bara för*****! ALDRIG! Aldrig ska man tycka synd om sina egna mobbare eller någon som mobbar!

Redan från första stund jag satte min fot i Horn fick jag ett helvete både i och utanför skolan, det var bara en liten smak av helvetet som bröt ut på Vergårdskolan i Kisa.

Jag och mina föräldrar fick alltid bli kallade till möten både hos lärare och rektor för att de ville få mig att gå mer på lektionerna och få mig att få mindre frånvaro. När min älskade föräldrar satt där och försökte hjälpa mig förklara varför så blundade de bara och kom med ursäkter för mobbarnas sida.

Jag kommer alltid komma ihåg mentortidsmötet som jag och min mamma var på som om det var i går (14 år sedan) när precis har berättat om mobbningen för min mentor och hon tar min hand och säger “men lilla vännen, det är synd om de som mobbar också” Jag kommer aldrig glömma chocken jag fick och jag kommer aldrig glömma hur förbannad min mamma blev över det min lärare satt och sa till mig.

Och mitt svar som även var min mammas svar var är att det är aldrig synd om någon som mobbar, det kvittar vad de har förproblem hemma, man gör inte en annan med människas liv till ett helvete för att man själv har problem hemma. För i sådana fall hade alla i min klass det väldigt dåligt hemma.

Jag har ärr som inte är synliga med de finns och de har skadat mig väl under årens lopp och jag tänker säga det här och nu, jag har önskat mina mobbare ett helvete för det de gjord mot mig och jag kommer aldrig att förlåt…men jag kan gå vidare, jag kan blicka framåt nu äntligen när mitt liv börjar falla på plats efter alla dessa år av helvetets lågor!

Även så vill jag till lägga att du gjorde rätt när du svarade din mobbare som du gjorde, jag hade gjort samma sak!

Rose Marie Baard · 2014/09/26 kl. 1:36 pm

Man ska tala om precis hur det var och hur man upplevde det även om det är tjugo trettio fyrtio år sedan. Det är hemskt med förståelse för allting, har själv känt det så att man ska se hur andra har det och förstå i all oändlighet men då sker ju ingen utveckling. Det är först när någon reagerar och säger det här är inte bra eller så här ska det inte vara osv. som det finns möjlighet att komma vidare och jag tror att det är nyttigt för alla människor att öka sin förståelse, var och en efter sin förmåga!

Inger Eriksson · 2014/09/26 kl. 2:10 pm

Karin, jag pratade under många år inte alls om att jag blev mobbad under hela min grundskoletid. Eller ja, från åttan klingade det av då jag fann vänner utanför klassen och blev tillsammans med en riktig snygging två år äldre och hockeyspelare… Jag gick på något vis inte i fällan att tycka synd om mobbarna. Jag hade en stark inre tro, om än en liten svag röst, som sa att de har fel. Jag är bra. Jag stod ut. Jag grät, hade ont i magen, var rädd. Att alltid vara på sin vakt. Aldrig veta när du ska råka ut för något vidrigt påhitt, skämt, hån, slag, förstörda kläder och smycken. Det tog många år innan jag ens kom ihåg alla utstuderade elakheter de gjorde. Jag bar på skammen att bli stämplad som den mobbade. Att andra skulle se något och också mobba.
När jag under mer än 10 år arbetade på en kvinnojour och hade samtal med kvinnor som blivit både fysiskt och psykiskt misshandlade i sina relationer började jag känna igen saker. Skammen. oron att om jag berättar kommer de tro att jag är dum i huvudet. Jag kände igen det oförstående som mobbaren kommer med, “jaha jag skojade bara. Vi bråkade ju bara.”. Och som med våldtäkter som begås av snygga charmiga män, “men inte var det väl våldtäkt, varför skulle han behöva våldta någon?”. En av mina belackare, ledaren i klassen, han kom från en religiös familj, såg ut som en mönstergosse och var den alla tjejer var kära i. Till och med jag. Så skruvad är tillvaron för en mobbad liten unge. Så skruvade var de att han och hans lakej totade ihop en rolig fredagsktivitet där ledaren frågade chans på mig. Jag lite misstänksam sa att det var väl lite konstigt ändå. Nejdå intygade han och jag sa ja. Över helgen levde jag i svajande känslor. “Kan allt vända nu?”. På måndag fick jag med gapskratt höra att hur jävla dum kunde jag vara som trodde att han ville vara ihop med mig!!?? Med underbara facebook har möjligheten kommit för mobbaren att skicka vänförfrågan till den mobbade. Den tjänst jag gör mig själv, av respekt för den lilla älskade Inger som trodde att de hade fel, det är att klicka nejtack. Idag väljer jag vilka människor jag vill ha i mitt liv. Det gör inte en liten skorpa som går till skolan i 9 år.
Du gör ett fantastiskt arbete Karin. Och det här är ju inte ens ditt arbeta 🙂 Jag skrev igår i någon kommentar att jag beundrar ditt sätt att vara saklig och tydlig, att inte skuldbelägga utan bara lägga ansvaret där det hör hemma. Du må ha allt stöd du behöver, behöver du mer har du det hos mig.
Stor kram och ha en underbar helg! Mig hittar du via mailadressen, facebook och hemsida. Inger<3

Henrik · 2014/09/26 kl. 2:58 pm

Karin, du är verkligen inte en mobbare.
Om inte annat så för det faktum att du faktiskt bett om ursäkt. Undrar om Raffe någonsin gjort det?
Ens nu alltså? Har han visat några som helst tecken på självinsikt/rannsakan?

Om han har det så har du ju nått fram.
Om han inte har det…då förtjänar han det han fick. Fast han förtjänar ursäkten också.
Bara det gör dig till en bättre människa.

Lena · 2014/09/26 kl. 3:03 pm

Vad jag inte förstår, varje gång det här kommer upp, är att det inte verkar kunna betraktas som att två stora, parallella, problem kan få finnas. De kränkningar en individ utsätts för blir inte mindre för att den som kränker också har problem. Det finns inget motsatsförhållande mellan att se, förstå och begråta någon annans problem samtidigt som man hatar hen för de konsekvenser hens handlingar fått när de drabbat en själv. Att aldrig få uttrycka (ytterligheterna av) sina känslor utan att få höra att man ska ha förståelse blir ytterligare en kränkning (är jag dålig som inte tar hänsyn? varför vill ingen höra eller se och bekräfta de för mig allra viktigaste känslorna? är det fel på mig som känner dem?).

Angående bemötande så tror jag att vi ska öppna upp samhället mer för känsloyttringar och tillåta alla att hitta sin väg. Har vi inte ett jätteproblem i Sverige med hur vi betraktar känsloyttringar? Det kan slås upp på löpsedlar att någon gråter på en begravning och kollapser och utbrott behandlas ofta som något konstigt och genant. Att lära sig skämmas för sina känslor istället för att använda dem gör det jättekomplext att lösa problem och att kommunicera. Vi säger en sak, för det är vad vi har lärt oss, men är det sant? Inga högljudda känsloyttringar, inga besvärande svar, allt är bra. Hur ska vi veta hur vi mår och fungerar om vi inte får testa oss fram, inte får lyssna på det kroppen signalerar och om ingen vi pratar med gör det heller?

Beräknande elakhet är ett problem, för den som blir utsatt för det och för den som lärt sig använda det, men ditt inlägg borde inte skapa problem för honom. Det var varken mobbing eller utstuderat. Sår läker när vi får upprättelse-när det syns i ögonen på den som sårat att hen vet vad hen gjort och ångrar den skada som tillfogats, reflexen att försöka få någon att förstå är bra för det. Inlägget sade inte att han fortfarande utför elaka handlingar och alla borde veta och acceptera att vi kan ändras och hjälpa varandra med det. Vad nytta gör det att fördöma någon av er?

Henrik · 2014/09/26 kl. 3:03 pm

Komplettering:

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du säger (ja, jag sällar mig till skaran av alla som blivit mobbade – vi är oroväckande många). Det här med att man ska försöka förstå hur svårt de har det, mobbarna.
Även idag är det ju, faktiskt, så att det sällan är ett barns fel att det uppför sig som det gör.
Dock tycker jag att man då börjar komma farligt nära in på det som är fel i debatten om våldtäkt också.
Att skulden läggs över på offret. Om man inte är slampigt klädd blir man inte våldtagen – om man inte är/ser konstig (ut) blir man inte mobbad.
Mobbing är alltid mobbarens fel, men det kan ha sina rötter i ett stökigt hem.

AHE · 2014/09/26 kl. 8:08 pm

Helt rätt!
Bara det att man fortfarande tänker på det som har hänt betyder ju att det spelade stor, negativ roll i ens liv.
När jag blev äldre så fick jag jättegoda vänner och då kunde jag tänka att, det var dem det var fel på, inte mig.
Men glömmer, det gör man tyvärr inte, och även om man inte önskar de som mobbade åt helvete, så önskar man dem inget gott heller.
Hade ju varit intressant att få en kommentar från mobbaren, höra vad han har att säga.
Antar att han inte är ångerfull och aldrig önskat att det hänt, för då hade han ju skamset kunnat be om ursäkt, innan han frågade om gig.
Han har nog troligen inte fattat nånting.

Johan Olofsson · 2014/09/27 kl. 6:04 am

När jag kom till en ny arbetsplats, cirka 25 år gammal, upptäckte jag att den som då tog sig an mig, och var min skickligaste och mest pedagogiske kollega, var samme man som 12 år tidigare lett mobbingen av min på den tiden bäste vän. (Vi gick på olika skolor.) Den tidigare mobbledaren ångrade ingenting. Han tyckte att min vän betett sig fel, och att den som betedde sig som han fick vara beredd på konsekvenserna. Han kunde fortfarande berätta “roliga” historier om hur knäppt min vän betett sig när de trissat honom.

Ytterligare ett dussin år senare blir denne man utfryst på samma arbetsplats. Själv hade jag tagit mig vidare långt, långt tidigare. Jag vet inte om mobbing är exakt rätt ord för det han då utsattes för. Kanske var det så. Det var inte så många jag pratade med där, sedan jag lämnat det jobbet, så det var säkert mycket jag inte fick höra. Det hela sägs ha börjat efter att han kommit ut i tidningen som mc-bög.

Jag måste erkänna att det här skakade om mig och mina uppfattningar rätt så rejält.

Tidigare hade jag föreställt mig att mobbare var den slags människor som hade förstått hur en mobb fungerar – kanske bara intuitivt, men ändå förstått. Nu verkade det som om i varje fall denne man, som jag dessutom inte kunde låta bli att beundra, ändå inte besatt den där magiska kunskapen som skiljde mobbare från mobbade.

Själv fick jag rätt bra mobbing-prevention hemifrån. Den handlade aldrig om någon medkänsla med mobbarna. Nej, det jag fick, det var något helt annat, fastän det kan vara svårt att sätta ord på det. Jag tror att ett sätt att uttrycka det på vore att säga, att skolan och mina jämnåriga aldrig var mitt _enda_ sociala sammanhang, och absolut inte det viktigaste. Det mobbare gjorde var visst då obehagligt, men det var ändå ett kortvarigt obehag. Rasten tog slut så småningom, och även om vissa pennalister var jobbiga att konfrontera på hemvägen, så var konfrontationen över när jag nådde hem.

Min självkänsla rubbades inte av mobbarna. Jag vet inte hur, men på nåt sätt lyckades mina morföräldrar, föräldrar och andra släktingar få mig att se det som att jag “inte hörde till mobbarnas grupp” och alltså inte behövde sörja över att de inte gillade mig, och inte behövde anstränga mig för att anpassa mig till dem.

Jag är rädd för att jag framstår som väldigt självgod här. Det är inte bra. Det var givetvis till stor nackdel för mig vid tillfällen _senare_ i livet, det där att se sig själv som annorlunda. Men det hjälpte mig definitivt genom skolåren.
Antagligen var det inte lika kul att mobba mig som det var att mobba andra mobboffer?
Så jag kom nog ändå rätt så lindrigt undan.

Men aldrig i livet att jag skulle vilja konfrontera några av de där mobbarna igen.
Så god är min självkänsla ändå inte.

    Karin Adelsköld · 2014/09/28 kl. 6:28 pm

    Gud vad fint skrivet! Jag tycker inte alls du framstår självgod. Tvärtom väldigt varm och reflekterande. Fantastiskt att höra hur de stöttade dig hemifrån. Jag tror det var mina föräldrars idé också, att visa att det inte var någon idé att bli ledsen när man inte blev omtyckt av människor man inte hade nått gemensamt med ändå. Men jag var lite för lite att förstå. Och hade inga andra sammanhang att vara omtyckt i. Och precis som du säger tror jag, hur konstigt det än kan låta, att vissa mobbare inte förstår att de mobbar.

ann hallqvist · 2014/09/27 kl. 7:30 am

Jag tror barn förstår merparten av handlingar från skoålder. Man förstår nog iallafall rätt och fel. Däremot är barn lättare offer för grupptryck och bristande impulskontroll. Det är nog där man behöver brja jobba samt med och vårt kanske största kompple förakt för svaghet. Sen tror jag nog att mobbare innerst inne också skäms., Det du gjorde kan nog leda till nåot bra.

    Karin Adelsköld · 2014/09/28 kl. 6:21 pm

    Tack, ja jag hoppas och tror verkligen det också. Jag önskar att vi kunde prata med om det här. Och stötta både mobbare och de som blir utsatta. Men framförallt prata om det. Varför är det så stigmatiserat?

Marie · 2014/09/29 kl. 11:41 am

Tack för att du delar med dig av dina smärtsamma upplevelser. Mobbning är svårt och komplext.

Jag tror också att det är som du själv säger att den som mobbar är den som själv mår väldigt dåligt – hur motsägelsefullt det än kan låta. Bakom handlingarna hos mobbaren finns troligen flera grundläggande behov som inte är uppfyllda. Det finns många olika förklaringar, ett exempel kan vara bristande hemförhållanden. Och jag tror att människan lätt hamnar i destruktiva mönster och hellre tar emot negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Här tror jag att vi behöver försöka skilja på handlingarna och personen bakom handlingarna – och det är lättare sagt än gjort.

När det gäller barn, så behöver det finnas vuxna som tar ansvar och går in och hjälper till att sätter gränser när mobbningssituationer uppstår. Vuxna som försöker se orsakerna bakom – för alla inblandades skull. Barn kan inte lämnas för att själva klara ut dessa situationer. Det behövs tidiga förebyggande insatser. Bra att det finns handlingsplaner på skolor när något väl händer, men ska vi komma framåt i detta behövs ett förebyggande arbete för att motverka mobbning tror jag.

Här är det naturligtvis väldigt avgörande hur detta sker och det är jag långt ifrån någon expert på, så det vill och kan jag inte ge mig in i. Jag vill däremot rekommendera en bok som jag tror innehåller en del av svaren ”Nonviolent Communication : Ett språk för livet” av Marshall B Rosenberg. Jag har själv inte läst hela boken ännu. ”Även Utstött – en bok om mobbning” Christina Thors (red) beskriver bakomliggande mekanismer som ligger bakom mobbning och hur man kan komma till rätta med dem.

Sedan är det nog väldigt vanligt att de inblandade personerna har olika uppfattning om vad som faktiskt hänt. Här har vi nog mycket att lära genom att lyssna på varandra. Att försöka sätta oss in i den andra partens upplevelser. Hur den andra personen känner och vad den har för behov.

När vi kommer till att förlåta så tror jag att förlåta är att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag för att själv bli fri och få bestående läkning kring tidigare upplevelser. Förlåta är inte detsamma som att säga att det som hänt är ok. Jag tror inte heller att det går att kräva av något att be om förlåtelse eller om ursäkt. Det behöver komma inifrån personen själv för att verkligen ha någon avgörande betydelse. Och det där är en lång process där det behövs en vilja från personen själv att att se sin del i det som hänt. Att sakta men säkert arbeta sig inåt och våga möta sig själva. Därefter kan vi försöka oss på att vända oss utåt, be om ursäkt och ställa till rätta det som vi har att be om ursäkt för. Detta kommer bidra till att vi själva blir fria och ge oss möjlighet att lära av våra tidigare misstag och till att vi gör annorlunda framöver. Att be om ursäkt tror jag kräver en stor portion självinsikt.

Återigen tack Karin för att du delar med dig av dina smärtsamma upplevelser. Jag träffar dig gärna vid tillfälle för att samtala kring detta för alla inblandade oerhört viktiga ämne.

Varmaste kramen,
Marie <3

Fd mobbare · 2014/09/30 kl. 7:21 pm

Hej.
Jag var med största sannolikhet mobbare under mina skolår för ca trettio år sedan. Jag har tagit del av den här nyheten med stort intresse och detta därför att jag fortfarande har problem med hur jag skall agera idag. Jag har problem därför att jag är ytterst medveten om vad jag gjorde mot andra barn, främst under högstadiet och jag vet inte hur jag på något vis ska kunna visa dem att jag skäms för vad jag gjorde och att jag helst skulle vilja ha det ogjort.

Hur ser du på det, skulle du vilja att dina antagonister tog kontakt med dig och bad dig om ursäkt? Eller är det så att du inte bryr dig om dem överhuvudtaget och rent ut sagt skiter totalt i vad de än skulle göra eller säga idag?

    Karin Adelsköld · 2014/10/01 kl. 11:30 am

    Det skulle betyda oerhört mycket om någon som hade behandlat mig illa kontaktat mig och bett om ursäkt. Eller bara kontaktat mig och sagt “jag vet om att jag var en idiot när jag var liten. Ledsen visste inte bättre”. Jag tror verkligen många håller med mig. Att bara få en bekräftelse på att personen i fråga gjorde fel skulle förändra allt. Det som varit jobbigast för mig med den här historien är att en av mina värsta mobbare hörde av sig och låtsades om ingenting. Så många år!! Så många slag! Så snälla hör av dig till de du behandlat illa. Vänta dig kanske inte överväldigande svar. Men vet om att gjort något bra. Kram

      Fd mobbare · 2014/10/01 kl. 12:22 pm

      Hej Karin och tack för din feedback.
      Jag har åtskilliga gånger tänkt tanken att jag skall höra av mig. Det har dock stannat vid endast en tanke och detta av främst två anledningar.
      Dels vet jag inte hur jag skall gå tillväga, dvs om jag skall leta upp telefonnummer och ringa, eller leta upp vederbörande på sociala medier och den vägen be dem om ursäkt. Jag vet att det förmodligen ses som en ursäkt från min sida för att jag inte skall behöva stå till svars för vad jag gjort.

      Den andra anledningen är värre och detta för att jag inte är säker på vilka jag skall kontakta. Jag trodde jag hade ganska bra koll på vilka jag hade betett mig som en idiot mot, ända till det var en klassåterförening och tre personer inte kom. Jag frågade en annan klasskamrat varför de tre inte dök upp, och hon svarade att: “Nisse ville inte komma för att du var så taskig mot honom och då stannade de andra två hemma också för att vara solidariska med Nisse”.

      Det kom som en chock för mig, för jag har inget minne av att jag var speciellt dum mot Nisse. Såvitt jag kan minnas så hade vi ett par sammandrabbningar i sjunde klass, men att det sedan dess var lugnt.

      Detta gör att jag tvekar än mer för att kontakta någon, och detta för att om det visar sig att det finns fler människor som jag varit taskig mot (som jag inte minns) och sedan är det bara ett fåtal som jag ber om ursäkt, vad säger det då om mig? Att jag fortsätter min mobbning mot dem?

        Karin Adelsköld · 2014/10/02 kl. 6:24 am

        Först och främst: fantastiskt fint att du ens tänker i de här banorna av att be om ursäkt. Det är väldigt stort av dig. Jag tycker du ska maila eller skriva direktmeddelande via Facebook (inte ringa) och skriva precis som du gör här. Att det kom som en chock, du vet inte ens vilka som borde ha det här brevet men du börjar här. Om du tydligt visar ödmjukhet, att du inte väntar dig förlåtelse och att du är öppen med att du vet att du gjort fel, så tror jag du kan göra fantastik skillnad. Nu vet jag förstås inte vad som har hänt eller hur länge sen det var. Men som sagt, jag skulle verkligen uppskatta om någon av mina mobbare hade hört av sig.

Tommy · 2014/09/30 kl. 9:15 pm

Sådana var mina föräldrar också i mellanstadiet. “Åhh, men tänk på hur synd det är om X, han har så svårt.” Men tack och lov har jag ett par extraföräldrar via min BFF (som blev ännu mer mobbad). Den här andra modern var mer åt hållet “DE JÄÄÄÄVLA IDIOTERNA!!!” och rev upp nya rövhål på lärare, rektorer, föräldrar till mobbare och alla andra som råkade hamna i hennes väg.

Sen ska väl sägas att när jag på högstadiet hamnade i skottgluggen hos en riktigt ond lärarinna som sedan 70-talet var känd för att vara psykopatisk och knäcka elever på löpande band, så fanns det ingen empati hos min riktiga mor. Efter ett väldigt högljutt och aggressivt kvartsamtal – där lärarinnan gjorde misstaget att inledningsvis gå till motangrepp varefter min mor gjorde en evighetslång verbal förkrossande seger, stormade ut ur rummet och smällde igen dörren så det skallrade i hela byggnaden och lämnade lärarinnan vit i ansiktet och med tårar i ögonen – sa kärringen inte ett ord mer till mig och jag fick en totalt oförtjänt 4:a i ämnet… Det var iaf ett mindre problem under de tre för jävliga åren på högstadiet.

Och, ja, bägge mödrarna är rödhåriga.

Anne-Sofie · 2014/10/01 kl. 9:54 am

Hej Karin!
Jag växte upp i ett litet samhälle (Virserum) så jag känner till Kisa. Sorgligt att läsa om allt du varit med om, och sorgligt att läsa om ALLA som får möta det här. Märkligt är, att så många som blivit mobbade så grovt, oftast är mer eller mindre “kända” idag. Jag blev mobbad grundskolan och känner en bitterhet både mot klasskamrater, lärare! När vi tog upp det på föräldramötena, svarade läraren om hon som mobbade mig: ja hon har skinn på näsan! och skrattade!!…Att bli utfryst för att man är annorlunda är inte roligt. Men jag kan idag se, att detta finns ÖVERALLT-det folk blir hotade av=rädda för, är det man gör illa. Så hela samhället borde få en utbildning i hur man bemöter sina rädslor. Jag hade det tufft då även jag var utsatt för fysisk och psykisk misshandel hemma av min bror. Jag har fått gå i terapi i många år och jobba med mig själv för det här, att liksom fostra sig själv på nytt. Att det dessutom skapat en viss sk. social fobi i vuxenlivet, är det ingen som förstår, utan det får man tampas med själv och bygga upp sig igen som vuxen!
Dags att samhället en gång för alla ser till att få en förändring i det här och inte bara prata från låg konstig nivå i det här ämnet!

    Karin Adelsköld · 2014/10/01 kl. 11:35 am

    Så ledsen att höra. Otroligt dåligt att din lärare bemötte det så. HEMSKT! Jag fick också känslan av att det var mitt fle att jag var mobbad. Min lärare sa också nått i stil med att jag ju var “lite speciell”. Och det var jag ju. Men det är ju en bra grej. Jag tror verkligen det har med rädslor att göra. Att vi inte vågar stå upp för oss själva och för andra. Att vi inte vågar erkänna våra misstag med risk för att allt ska rasera. Det är som folk glömmer bort att vi alla bara är människor. Helt rätt så borde vi lägga upp nivån på diskussion. Och prata om att vara medmänniska. Att sätta gränser. Att acceptera och respektera sin omgivning. Kram till dig

Mats · 2014/10/01 kl. 3:23 pm

Heja heja Karin!

När jag gick i skolan, så var det en flicka i min klass som blev utfryst och mobbad.
Hon var och såg helt normal ut i mina ögon, så varför folk störde sig på henne, det vet jag inte.
Jag var ingen mobbare men jag stod heller inte upp för henne och sa till mobbarna att de gjorde fel.
Jag kände redan då att det de gjorde var fel men på senare år har det tärt i mitt samvete att jag inte
försvarade henne.
Det var många med mig som tyst såg på. Om alla tysta åskådare kunde säga ifrån att mobbarnas beteende inte är okej, så tror jag samhällsklimatet skulle förändras. Både bland barn och vuxna. Visst kan man bli utsatt själv när man säger ifrån men ju fler som gör det desto obekvämare blir det för mobbarna.
Sköt om dig!

Karin · 2014/10/01 kl. 6:28 pm

Hej!

Jag har en kollega som håller på att mobba mig psykiskt. Det är utfrysning, tykna kommentarer osv. När han började så trodde jag att det var jag som betedde mig konstigt och att det var därför han unvek mig. Jag tänkte att han kanske hade det jobbigt hemma också. Tänk nu fick jag till det som om det var mitt fel att han mobbar mig!
Nu senare insåg jag först att det bara var mig han behandlar på ett speciellt sätt. Jag vet dessutom att jag är en bra person, inte knepig utan bara väldigt kanstött efter blivit mobbad i 3 år. Jag har pratat med honom och till och med nämt att han mobbat mig och berättat om hur jag känner mig. Han har skrattat, sagt att sån är inte han, det känner han inte igen och att han inte förstår. Känns lite otäckt att han inte medveten om sitt beteende mot mig och att det är en vuxen person som gör såhär.
Jag söker nytt jobb. Mår inte bra, har tappat bort alla saker jag tyckte om men försöker leva ändå. Just nu undviker jag kollegan för att rädda mig, känns inte ett bra beteende för mig men skyddar mig lite.
*stark* ???

    Karin Adelsköld · 2014/10/02 kl. 6:29 am

    Otroligt starkt av dig att ta upp detta med mobbaren! Men eftersom du inte fått gehör måste du ta upp detta med din arbetsgivare och chef. Du ska inte behöva byta jobb för att någon annan behandlar dig illa! Dessutom är din chef skyldig att klara ut och jobba mot mobbning på en arbetsplats. Är du med i facket kan de hjälpa dig. Här skriver arbetsmiljöverket om vad din chef måste göra http://www.av.se/teman/mobbning/ Och här kan du läsa om hur ett skyddsombud kan/bör göra http://www.duochjobbet.se/nyhet/facket-agerar-mot-mobbning-pa-jobbet/

    Be om hjälp! Och sätt dina gränser. Det är aldrig någonsin ok att bli utsatt för något sånt här! kram

      Karin · 2014/10/02 kl. 6:45 pm

      Tack!

      Tog upp det med min chef efter semestern att han får lösa detta. Något måste hända nu. Det är svårt som vuxen att säja att man är mobbad. Det är inget man vill vara.
      Kram

        F · 2014/10/08 kl. 9:52 pm

        Har svarat dig nedan. Kram

F · 2014/10/08 kl. 9:50 pm

Till dig som blir mobbad av en kollega. Vill bara ge en styrkekram. Har själv blivit utsatt för liknande. Så här i efterhand förstår jag att det inte var mitt fel även om det kändes så då. Jobbar idag med väldigt bra kollegor och bra chef. Mitt råd är att fortsätta vara dig själv. Det finns stolpskott överallt. Man ska inte anpassa sig till deras beteende. Om inte chefen kan hjälpa så prata med arbetsmiljöombud eller facket. Kram!

Skriv et svar

Din e-mailadresse vil ikke blive publiceret. Krævede felter er markeret med *