bokmassa

Det var länge sen jag gråtit såhär mycket under en vecka. Det har inte bara varit sorgetårar, tro inte det. Det har varit lika mycket glädjetårar. Som här, på bokmässan. Alla som sökt upp mig bara för att ge mig en kram. Och säga tack. Vi finns här. Du är inte ensam. Du var aldrig ensam. Inte ens när du var 14 år, satt i garderoben och lyssnade på Mr Music på kasettband på din Freestyle för att glömma allt hemskt.

Då fanns vi här. Vi som visste att det skulle gå bra. Ändå.

Men så har det varit många sorgetårar också. Tårar när saker plötsligt växer och man tappar kontrollen. När man får hårda kommentarer när det gör som mest ont. När man inser att det blev så fel när man velat göra så rätt.

Men tillsammans fixar vi ju det här. Det vet vi ju. Kärleken övervinner allt. Det kan bara ta lite tid.

Kategorier: Blogg

12 Kommentarer

Susanne Östlind · 2014/09/28 kl. 6:19 pm

Detta var den finaste text jag läst på länge! Så glad för din skull men samtidigt så ledsen för det du behövde utsättas för. Vi som blev utsatta av det där gänget trodde nog alla att vi var ensamma, att det inte fanns flera, men nu vet vi. Tack vare en hjältinna som vågade sätta ner foten och säga ifrån, tack vare dig Karin!!!

    Karin Adelsköld · 2014/09/28 kl. 6:34 pm

    Det sjuka är att vi var så många Susanne! Så många som samtidigt bara några meter från varandra gick runt och var så ensamma. Bara några meter från varandra. Jag fattar inte varför vi inte såg det?!

      Laila · 2014/09/29 kl. 6:23 am

      Därför att i den åldern är man skör som silke och så otroligt lättpåverkad och hamnar man fel så blir man ensammast i hela världen och utsatt för att det är ens eget fel eftersom man är precis så dum, så ful och så hemskt som alla säger. Just för att man är så skör och så lättpåverkad så kan det bli så här, att ni var flera och aldrig såg varandra. Men nu ser ni och nu vet ni och det är bra. Kram till er alla!

Mona Almborg · 2014/09/28 kl. 6:43 pm

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är så tacksam för att just du har har plats i det massmediala bruset för där igenom gör du sådan skillnad i den ena viktiga frågan efter den andra.
Jag vet hur det är när det blåser om öronen och då är jag inte medial, bara en vanlig som då och då vågat sticka hakan och man blir så ledsen även om man vet att man gjort och sagt rätt fast kanske aningens klumpigt.
Ta hand om dig och var rädd om dig. Du är så viktig för så många…

    Karin Adelsköld · 2014/10/01 kl. 10:49 am

    Tack Mona <3

Johan Eriksson · 2014/09/29 kl. 8:51 am

Karin – var inte ledsen! Vi är nog många som önskar att vi fick möjligheten att göra det du gjorde (jag är det definitivt). Det må så vara att du nu är mycket mera inflytelserik och kraftfull än en pizzeriasnubbe från Kisa men en gång i tiden var rollerna de motsatta. Och det faktum att denna person tydligen fortfarande har inställningen “men det hände ju för så länge sedan” understryker att den som mobbar inte fattar hur djupa sår det ger. För min del så påverkar det mig än idag, mer än 30 år senare. Det har format mig till den människa jag är, på gott men också på ont.

Hur det är så kommer den här stormen att lägga sig. Pizzeriasnubben kan återgå till att baka pizzor på pizzerian i Kisa. Men han har förhoppningsvis lärt sig något och har förhoppningsvis påverkats i positiv riktning för resten av sitt liv. Åtminstone har han detta med sig. Och hans son kanske också har lärt sig något.

Karin B · 2014/09/30 kl. 7:13 pm

Verkligen fint skrivet!
Tack för att delar med dig.

botilda j · 2014/09/30 kl. 7:22 pm

hej. vi lär våra barn att det är ok att mobba. att frysa ut andra människor. när vi mobbar ut SD . det är mobbning på hög nivå. sen får man tycka vad man vill om deras politik men vi har demokrati här i landet. om vi varit nöjda med de andra partierna så hade det inte blivit så här.

lelle · 2014/09/30 kl. 7:32 pm

Hej Karin,
inte vara ledsen… det blev fel men ändåå så rätt…på nåt sätt;-)
Jag blev mobbad i skolan och skulle gladeligen vilja hämnas dem som mobbades, även nu 30-35 år senare!
Jag får hämnas med att ha ett bra liv, att må bra:)
Du kommer att gå stärkt ur detta.
Du är i alla fall min nya IDOL 😉
Kramar
Lelle

Alice Braun · 2014/10/01 kl. 7:41 am

Tack Karin!
Att du lyfter och säger ifrån. Jag är själv mobbad just nu på mitt jobb och är 48 år. Försöker se det som en slags erfarenhet, både inre och yttre när det känns som jobbigast. För jag tänker just så, kärleken övervinner allt…till slut, det tar bara lite tid ibland… Det ironiska är att jag dessutom jobbar i kyrkan och bland folk som har 5 1/2 års akademisk utbildning i kärleksbudskapet. En slags komik faktiskt. Gör också en tidning och skulle gärna intervjua dig i ämnet om jag hade vågat och du hade sagt ja. Kanske vågar jag fråga dig framöver, om jag inte blir utköpt eller borttagen alla befogenheter. Jag är alltså inte präst utan journalist/informatör. Så tack, du ger mig styrka i detta nu.

    Karin Adelsköld · 2014/10/01 kl. 10:52 am

    Men det är ju inte ok att du har det så, Alice! Har du sagt till? Har ni pratat om det? Enligt arbetsmiljöverket har din arbetsgivare skyldighet att lösa problemet! Även om det är bra att du försöker se det positivt så är det absolut inte bra att bara låta det vara. Här kan du läsa mer http://www.av.se/teman/mobbning/?AspxAutoDetectCookieSupport=1

    Jag tycker du ska prata med din chef. Hälsa från mig.

    kram

      Alice Braun · 2014/10/03 kl. 5:44 pm

      Tack Karin för tipset!
      Ne, det får verkligen inte vara så här, det är helt rubbat faktiskt, och det är cheferna som är de stora mobbarna och exkluderarna. Så jag har pratat med chefernas chef, anmält, protesterat, skrivit, sagt ifrån, tagit in facket osv. Så det är på rull hoppas jag. Och fortsätter det åt fel håll (vissa dar känns det så) tar jag ett djupt andetag och fortsätter att driva. Kan inte sluta nu när jag har börjat vända på stenarna. Därför är det skönt att läsa om det du gör, att du inte heller finner dig i det. Känns viktigt att folk , chefer eller tuffa killar i plugget, får visshet hur de har betett sig eller beter sig. Inte kommer undan oavsett om det gått lång tid eller inte. Det kan aldrig vara fel. Sen gäller det för egen del att inte förlora sig i för låg självkänsla osv. Där ligger en utmaning…och utmattning ibland…att man ska vara så jävla mogen och klok och ha så sjukt mycket självkännedom. Men det hjälper också. Läser mycket om hjärnforskning, hur vi funkar i grupp/ utanför grupp. Var på en enormt intressant föreläsning i morse som en kvinna som heter Marie Ryd hade. Hemsida: http://www.holone.se
      Oj vad långt det blev! Kram!

Skriv et svar

Din e-mailadresse vil ikke blive publiceret. Krævede felter er markeret med *