Jag hade det väldigt tufft under alla min år i grundskolan. Det är nånting jag valt att inte prata om offentligt så mycket. Den enda gången jag kommenterat det var i Hångla i P3. Det var för ett program som skulle användas i skolundervisningen på högstadiet och jag tänkte att jag kankse kunde hjälpa någon med min historia. Här kan du lyssna.
Jag har alltid varit öppen med det när jag pratat med unga killar och tjejer, mina egna barn och andra runtomkring mig. Det har ju påverkat mig mycket. Ibland behöver jag förklara varför jag har svårt att lita på människor eller varför jag har så dålig självkänsla. Men jag har inte velat prata om det i tidningar så mycket. Det har känts lite ”ännu en kändis som ska tala ut om att hen blev mobbad”. Jag vill liksom inte att man ska tycka synd om mig. De tuffa åren har ju också format mig till den jag är idag. Och så skäms jag nog lite fortfarande om jag ska vara ärlig. Att jag var ”en sån” som blev mobbad.
Men viktigast av allt är att jag för länge sen satt punkt och förlåtit mobbarna. Det gjorde jag redan på 5-årsjubileet av att jag gick ut 9:an, 1994.
Då var det återträff på Värdshuset i Kisa. Då pluggade jag i Lund och hade börjat jobba med radio. Jag hade bott i USA ett år och jobbat med en massa hyllade projekt för Folkhälsoinstitutet. Jag tänkte att nu skulle jag åka till festen och Visa Dem.
Jag hade planerat vad jag skulle säga minutiöst. Jag satt hela tågresan upp från Lund och repeterade. Jag hade klippt mig, färgat håret, solat solarium och köpt en ny superfin klänning. Jag var cool, jag var snygg, jag var minsann ingen som man kunde doppa i toaletten igen.
Kvällen började kl 18. När jag kom stod redan flera utanför Värdshuset, så fulla att de inte blev insläppta. Jag gick in. De första som möter mig är några av mina värsta plågoandar. De hejar och frågar vad jag gör nu. Jag sätter igång med mitt inrepeterade skrytföredrag. Jag kommer bara till första meningen när en av tjejerna avbryter mig.
-Sa du Lund? Har du åkt tåg ändå från Lund för att vara med på den här festen?
Ja, sa jag.
-MEN HERREGUD, Karin bor i Lund och har åkt tåg hit!
Där och då förstod jag att det inte finns nått som heter att ”visa dem”. Man kan inte hämnas eller ge igen. För de mådde troligtvis heller inte så bra under de ungdomsåren. Och framförallt visade deras reaktion på min tågresa att vi levde i helt olika världar. Jag skämdes över min enfald och bestämde mig för att sätta punkt och förlåta.
Under åren har några hört av sig och bjudit på fler återträffar men jag har inte gått. När Facebook kom har flera av dem lagt till mig som vänner. Det har känts märkligt. Några av dem har jag lagt till. För att ge dem en chans. Några av dem har jag inte orkat se i mitt flöde.
Men så kom det ett mail i söndags.. Och även om jag valt att inte hämnas och att sätta punkt så kändes det som en ren mobbingsituation igen. Personen ifråga kan inte ha missat att den fysiska och psykiska misshandel han aktivt tog del av inte påverkade mig. Under så många år. Även om han var barn då är han vuxen nog nu att åtminstone be om ursäkt innan han ber mig om en tjänst. Jag funderade några dagar innan jag gjorde detta svar.
Jag hade blurrat hans namn men råkade lägga upp fel version. När jag upptäckte misstaget hade bilden retweetats hundratals gånger. Jag resonerade att det blev märkligare att ta bort än att ha kvar. Vad jag inte räknat med att tweeten skulle spridas så extremt. Att tidningar skulle skriva om det. Att hejarop och ilska skulle riktas mot honom. Och att jag nu faktiskt satt igång en mobbningskampanj. Att jag är mobbaren.
Det var inte meningen. Det jag ville var att sätta min gräns. Att det inte är ok att säga/göra/behandla någon så. Att visa folk att det är ok att säga ifrån. Att ge hopp och styrka till de som blir mobbade idag genom att visa att livet kan bli bra ändå.
Det här känns hemskt. Jag hoppas han hör av sig. Jag hoppas att jag kan komma till Kisa och köra standup eller åtminstone prata om det som hänt och hur vi alla kan jobba för att det inte händer på skolor i Kisa och resten av landet igen. Förlåt Raffe.
Cookie Scanner - CookieYes
Sådan sletter du cookies og anden browserdata
63 kommentarer
Micke · 2014/09/24 kl. 2:33 e m
Känn inget dåligt samvete. Han fick smaka på sin egen medicin.
Louise · 2014/09/24 kl. 4:21 e m
Det kanske inte var meningen men du gjorde det fortfarande. Var det verkligen värt att sjunka ner till den nivån? Du som blivit mobbad borde ändå veta att den smärtan som en känner under de värsta tiderna önskar en inte ens på sina värsta fiender.
Du tog inte bort tweeten pga några hundra rts, du slutade alltså inte mobba pga av att det var folk som hyllade dig? Jag har också blivit retad till den punkten då hoppet är borta, men aldrig skulle jag önska den smärtan till mina mobbare. Det är häftigt att du vågar stå upp mot dina fd mobbare men gör om, gör rätt!
Karin Adelsköld · 2014/09/24 kl. 4:59 e m
Nej jag vet jag borde kanske tagit bort den. Men när den var spridd och delad tänkte jag att det var lika bra. Jag står för att det inte är ädelt eller kärleksfullt.
Peter · 2014/09/24 kl. 5:24 e m
Där finns alltid en mening med allt det som händer. Det gör en starkare och man får erfarenheter och kunskap. Hjälper alla att tänka efter och känna igen sig i denna situation där mobbing finns. Styrkan finns där och kan man hjälpa andra skall man göra det. Fortsätt och gå vidare med denna erfarenhet. Men inte skall man behöva försvara och bli dömd för ens agerande. Det gör man bäst på egen hand!
Mikael · 2014/09/26 kl. 1:47 e m
Nej Peter, det finns inte en mening med allt som händer. Och man blir inte starkare. Jag blev också mobbad och jag blev bara svagare av det.
Christina Isacson · 2014/10/07 kl. 10:58 f m
Peter! Du har rätt och jag hoppas verkligen att ’Raffe’ lärt sig något och blivit starkare..
Det var ju det som var meningen.
Niklas Fernström · 2014/09/24 kl. 6:28 e m
Louise varför ska hon göra om och göra rätt när hon redan sagt ifrån för en gångs skull? Att göra något rätt kan man ju göra på flera sätt och inte enbart för vad du tycker är rätt. Hon gjorde ett misstag, är det svårare att se det än vad hennes mobbare gjorde under flera år? Jag tycker iallafall inte att säga ifrån är mobbning men tydligen tycker du det.
Peter · 2014/09/24 kl. 4:54 e m
Skulle också kunna berätta om mina mobbade år från tredje klass till gymnasiets slut. Mina självmordstankar och hur nära det var att mobbarna fick mig till att begå det. Där min envishet om att det inte var fel på mig och att jag skulle överleva mina plågoandar. Hur mitt liv påverkat kampen om att få vara den jag nu är idag. Undrar vilka följder det får när man nu kan se vad sonen heter, vem Raffe är förlovad med och alla deras familjebilder.
Mina upplevelser finns kvar och jag har hämnats i mina tankar och fantasier. Hur jag skulle bevisa att jag duger och att det inte var fel på mig. Hur illa de gjorde mig. Alla de gånger jag cyklade förbi trädet där jag skulle hänga mig. Hur hela skolan skulle se från klassrummen min dinglande kropp.
Nu har jag bevisat för mig själv att jag duger men ändå finns ärren kvar som läkt för länge sedan.
Ingen har rätt att dömma eller bli dömd för ens agerande. Följder för ens agerande är rätt för stunden och man kan ursäkta för det som man gjort nu. Men inte skall man ursäkta för den mobbade tiden. Visar att vi är mänskliga.
X · 2014/09/24 kl. 5:01 e m
Det du gjorde var vidrigt, du är vuxen och gjorde detta offentligt helt i onödan. Vad ville du egentligen ha för gensvar? Å vad duktig du är att du lärt dig som vuxen att mobba andra människor?
Man kan ju tro att vuxna människor, kanske speciellt de som upplevt mobbing att inte mobba andra.
Mobbing är aldrig okej MEN att en vuxen människa beter sig som dig är skrämmande och visar verkligen problematiken att få ungdomar sluta mobbas.
Karin Adelsköld · 2014/09/24 kl. 5:31 e m
Frågan är ju just denna: hur hanterar man mobbare. Det är oftast de som får uppmärksamhet och hjälp. De som blivit mobbade får (som i mitt fall) byta skola och lida mentalt. Jag menar inte att hämnd är lösningen. Men med tanke på de hundratals brev jag fått idag från mobbade personer som känt sig styrkta av att jag sa ifrån, har det nog kommit ut nått bra av det ändå. Önskar att jag hade vetat det när jag gick hem med näsblod från skolan efter att ha fått stryk för femielftegången.
Niklas Fernström · 2014/09/24 kl. 6:24 e m
Jag anser och kommer aldrig att anse att mobbning är att ge igen mot sin ovän för att de MOBBAT än under en längre tid. Jag anser det mer som en slags självförsvar. Jag anser även att mobbning är något som oftast sker under långtid. Att ge ett svar på mobbarens meddelande som Karin gjorde är inte mobbning. Det var att SÄGA IFRÅN och det är det alla folk är glada att Karin äntligen kunde göra. Tydligen vet Mr. X inte riktigt vad mobbning är vilket DET kan vara skrämmande för hur ska man annars kunna få ungdomar att sluta mobbas som mr.x själv skriver? Vet föräldrar inte vad mobbning är kommer det ju självklart inte att upphöra.
Christina Isacson · 2014/10/07 kl. 11:03 f m
Vad du inte förstår att agerandet är en konsekvens av långvarig mobbning som påverkar manniskor hela livet.
Nu är Raffe vuxen? och kan hantera detta och eventuellt lära sig något. I bästa fall.
Katla · 2014/09/24 kl. 5:15 e m
Känn ingen sorg. Misstag är misstag. Insha’Allah. Ta inte åt dig av alla fröken/herr Duktig som minsann aldrig aldrig. Du gjorde ditt bästa. Det blev lite snett. Men fattade ”Raffe” inte då och inte 1994 så är det smällar man får ta. Skiten är inte din. Det är svallvågorna av troll på nätet som ordnat med konsekvenserna. Det är ju lite svårt att förutse.
Wilma · 2014/09/24 kl. 5:39 e m
Grattis! Du har gjort det värre än nödvändigt och beter dig värre än barn-mobbaren som tillhör historien. Lev med tanken att du är grymmare än vad han är. Du har bevisat för dig själv och alla andra att du också kan vara en människa med brister som väljer att hänga ut och mobba i VUXEN ålder. Du spelar listigt med oskyldiga kort för att få sympatier och göra karriär på andra gamla synder som vill gå vidare.
Internet kan aldrig förlåta din handling för att den kommer att finnas kvar för alltid på nätet. Det var du som valde den vägen och det visade din sanna natur vem du är. Ta lärdom av dina misstag och erkänn att du spelade fult med dina listiga oskyldiga kort när du egentligen var värst av alla när det visade sig till slut.
Du gjorde ett misstag genom att hänga ut honom säger du? Du ångrade när det fick för stort uppmärksamhet och fick kritik? Du kunde ha valt att skicka privat meddelande. Erkänn att du nöjt av att sparka ner på honom som en mobbare, fast i vuxen ålder?
Karin Adelsköld · 2014/09/24 kl. 5:43 e m
Jag ångrar verkligen inte att jag la ut det på nätet. Det fanns ingen tvekan om att jag skulle lägga upp både hans mail och mitt svar. Däremot borde jag kanske suddat hans namn på en gång. Nu blev det inte så. Och jag ville heller inte ta bort det. Ja han får leva med det. Och jag också. Intressant att det gör dig så förbannad.
Niklas Fernström · 2014/09/24 kl. 6:19 e m
Wilma du kanske fått allt i livet på ett silverfat? Haft massa underbara vänner i tidig ålder, fått din kärlek från dina drömmar eller gått hem med puss märken istället för blåtiror som en del (i detta fall) Karin fick göra massor av gånger. Oavsett vad så bör du ha förståelse för hennes handling och inte kalla henne en mobbare för att hon gav igen? Sjukt hur du kan se det som en slags mobbning istället för ”självförsvar” mot sin fiende eller ovän som fortsatt trampat på henne med det där ironiska meddelandet han skickade. Det var ju inte heller meningen av henne att lägga upp versionen med hans namn på men gjort är gjort och man får alltid ta lärdom av sina misstag, däremot tycker jag att det är riktigt starkt att hon står upp för det hon gjorde. Stå på dig Karin! Tycker du är grym! Tyvärr lever vi i ett Sverige som har en helt fel uppfattning när det även gäller rättsystem att tycka synd om gärningsmännen/mobbarna för att de har det ”så svårt” hemma. Varför enbart hjälpa de elaka när man ska hjälpa både OFFRET och mobbarna?
Calle · 2014/09/25 kl. 12:15 f m
”Wilma du kanske fått allt i livet på ett silverfat?”
Hur är det relevant? Ska vi dela in oss människor i fack eller? Dessutom, vad vet du om människor som ”har fått allt på ett silverfat”? Vad vet du om den här killen som mobbade Karin i ung ålder? Känner du till hans egna hemförhållanden och relationer. Han kanske mobbade, för att få slut på sitt egna lidande? Missförstå mig nu inte: jag är emot mobbning och har själv legat med näsan i en sandgrop och knappt fått luft med människor som skrattat runtom mig. Men det är just därför jag är emot Karins agerande också. Det är inte skrivit i sten att bara för att DU väljer att kategorisera en människa som någon som fått allt på ett silverfat, att det är så det egentligen är.
”Tyvärr lever vi i ett Sverige som har en helt fel uppfattning när det även gäller rättsystem att tycka synd om gärningsmännen/mobbarna för att de har det ”så svårt” hemma.”
Jag håller med dig här, Niklas 🙂 Här kan man HELT KLART arbeta för att nå bättre resultat – inte genom personliga hämndattacker, som grundar sig i att den mobbade inte lyckats ta sig vidare i livet. Hur bittert det än är i vissa stunder, så tror jag att vi alla har ett personligt ansvar att ta hand om oss själva och våra sår i vuxen ålder. Hur man då kan tänka: om jag hänger ut en annan människa, så får jag upprättelse och mår bättre, eftersom att den människan då förstår mitt lidande och får smaka på sin egna medicin…det förstår inte jag. Det kanske du kan förklara för mig?
Christina Isacson · 2014/10/07 kl. 11:13 f m
”Internet kan aldrig förlåta din handling för att den kommer att finnas kvar för alltid”. Mobbningen kommer att alltid finnas kvar hos den mobbade, med eller utan internet..
Du skriver ” på andra gamla synder som vill gå vidare.” undrar vem/vad som vill gå vidare? Syftare du på mobbaren R? I så fall, är det något som du VET?
Marianne · 2014/09/24 kl. 5:47 e m
Oj, vad märkligt med de här arga personerna som tycker att DU gjort fel och att du mobbar i din tur!
Jag tycker att du är modig, stark och klok!
Samuel Sandberg · 2014/09/24 kl. 5:49 e m
Ångra ingenting! Det är så typiskt att när någon blivit mobbad en längre tid och för en gång skull säger ifrån, då fördömer vissa personer det, men hur många av dem fördömde mobbarna som nästan förstört ett liv?
Din text och andra som öppet skriver om hur de gått vidare efter en tuff skoltid stärker många, unga som vuxna.
Elin · 2014/09/24 kl. 5:59 e m
Tycker att det är oerhört bra att du tog upp detta, och jag läste även någonstans att du vill komma till Kisa för att prata om mobbning om jag inte minns helt fel? Enligt mig är det en utmärkt ide då till och med kommun politkerna där ”stolt” säger att mobbning inte existerar på skolorna i Kisa när det helt klart gör det. Min bror blev mobbad i 6 år och svaret han fick var att ”ändra på sig själv för han är ju lite speciell” och ”det är hans eget fel”. Dessa 6 år av helvete påverkade hela min familj och när politiker går ut med såna uttlanden blir det som en käftsmäll i ansiktet till alla som mår dåligt och inte får hjälp, och det är bara några år sedan de konstaterade detta. Så du är väldigt välkommen att prata vett med dem.
Och omm Raffe tog illa upp så får han väl göra det. Han verkar av vad jag har hört ryktesvägen i Kisa vara en stark och stor pojke som även i vuxen ålder inte har några problem med att gå på tjejer…
Stina-Tina · 2014/09/24 kl. 7:37 e m
Ja, jag vet också vem denne Raffe är, och,han fortsätter lite på samma bana som i tonåren, ingen lycklig person det där inte!
Karin Adelsköld · 2014/09/25 kl. 2:53 e m
Ja jag har pratat med en på kommunen idag igen. Vi ska höras nästa vecka och se vad vi kan göra tillsammans.
Johnny · 2014/09/24 kl. 6:09 e m
Jag tycker att du verkar vara en människa med hjärta. Det är stort av dig att ändå ens tänka på konsekvensen för honom. Du hade lika gärna kunnat skita i det i den frustration du känner.
Hade grabbarna som slängde ur mig ur en bil så jag fick gå 4 mil hem(tog halva dan) försökt boka ett gig med mig så hade jag också stenvägrat. Det är fegt,nonchalant och vidrigt svagt att inte erkänna att man gjorde fel och be om ursäkt.
Jag hoppas ändå att ni kan få till en dialog, men det är inte säkert han vill kännas vid det. Tyvärr.
Maria · 2014/09/24 kl. 6:56 e m
Har lite svårt att förstå att vissa kan få ditt svar till mobbing. Jag tror att en del letar med ljus och lykta efter saker att fördöma, hetsa upp och oja sig över. Jag tycker det var ett välformulerat svar och jag tycker inte att det finns någon anledning för dig att be om ursäkt. Det är svårt att förstå vad karln hade väntat sig egentligen. Att skriva till dig på det viset som om ni vore värsta polare efter allt vad han har utsatt dig för, inte ens en ursäkt! Jag tycker det var oförskämt.
Mario Salazar · 2014/09/24 kl. 7:35 e m
Till Karin:
Jag har aldrig blivit mobbad och har aldrig mobbat. Jag var det som kallas en lite tuffare kille i skolan och därför har jag varit förskonad från att bli mobbad. Tillåt mig säga detta till dig: Du skall aldrig ångra dig för att du gav den där individen det svar du gav. Du valde inte att bli neddragen i smutsen, det gjorde han och hans kumpaner. Både då det begav sig och nu när han i vuxen ålder tveklöst kränker dig genom att ignorera elefanten i rummet och tilltala dig utan att först ha adresserat sitt kränkande bettende mot dig i ert förflutna. Be inte denna man om ursäkt, vik dig aldrig för moraliserande svenska jantetöntar. Du stod upp mot denna fega man (han har bevisat att han är det än idag genom sitt oförskämda meddelande till dig). Du är en kvinna som slår tillbaka mot ondskan och jag tar av mig hatten för dig. Stå stolt och stark!
Till mobbaren:
Om du vill bli en riktig man kan du börja med att be denna kvinna om ursäkt för det lidande du utsatte henne för under er skoltid. Rakt, tydligt och i ett privat meddelande.
Anna · 2014/09/24 kl. 7:50 e m
Nej Karin! Du gjorde inte fel. Ditt svar var klockrent! Jag blev mobbad i många år och har mått sjukt dåligt över det. Det påverkar hur jag är idag på gott och ont – jag har dålig självkänsla och dåligt självförtroende men är engagerad mot mobbing.
De som tycker du är en mobbare… Jag undrar om de inte varit mobbare själva och är rädda att liknande kan hända dem!
Hur i helvete kan en mobbare höra av sig till ett av sina offer och be om en tjänst? Snacka om världsfrånvänd! Han behövde en knäpp på näsan för att vakna!
Tommy · 2014/09/24 kl. 8:08 e m
Väldigt bra skrivet, både mailsvar och blogginlägg.
Att tvinga offret till skolbyte är ju lite som att lära någon hur fel vandalism är genom att byta trasiga säten på bussen. Utan att konfrontera gärningspersonen.
Med det förhållningssättet går alla de som väljer att tro på den auktoritet skolans ledning är vidare i livet med en förståelse att det är den som inte är stark nog att slå tillbaka som gjort fel.
Du har rätt i att de som då mobbade säkert mådde dåligt av en eller annan orsak, men om min liknelse ovan ibland är sann har många fastnat i, det skulle kunna kallas en kultur, där de tror att enda sättet att klara sig i livet är genom att trycka ned andra för att inte själva få sina tillkortakommanden belysta och hamna lägst på stegen.
I förlängningen skulle vi se ett kastsystem utvecklas om ingen satte ned foten, så tack Karin.
Maria · 2014/09/24 kl. 8:52 e m
Du gjorde rätt Karin! Just för att killen bad dig om en tjänst, trots vad han gjort. Någon gräns måste finnas. Underbart när människor säger: här går min gräns!
Martin · 2014/09/24 kl. 8:57 e m
Oavsett hur medvetna barn är över att de är elaka eller beter sig illa mot andra barn så är de ju just det: barn.
Alla tycks kunna bli förlåtna för i princip allting de någon gjort, oavsett när det hände, förutom barn som var elaka mot andra barn.
Varför han eller hon mobbar någon annan är naturligtvis olika från fall till fall. Många behöver säkert hävda sig. Många mår säkert själva väldigt dåligt. Men de är barn.
Att som vuxen håna barn – det är många som gjort det idag – det är ännu värre. För det är vuxenvärlden som ska vara stark och mogen och ansvarsfull och förhindra att barn mobbas, att barn mobbar. Så många som jublat åt det här visar så väldigt klart och tydligt att det är just de som är problemet. De jublar över att ett barn sätts dit långt, långt efteråt. Vuxna människor. Att ni inte skäms…
Tack Karin för att du skrev det här inlägget.
Jens · 2014/09/24 kl. 9:36 e m
Bra. I sverige pratar man sällan om ”rättvisa”. det är alltid, vårda förövaren hit, förstå förövaren dit, visa förövaren hänsyn här. Det han gjorde var inte olagligt (han var inte straffmyndig). Det du gjorde här var inte olagligt. Det du gjorde kan inte ändra det förflutna. Men det var rättvisa. Alla som har blivit mobbade (eller blir mobbade just nu) ger dig mental tumme upp: yeah. Alla mobbare, nuvarande eller tidigare, tänker förhoppningsvis: oj, och känner sig illa till mods. Lyssna inte på idioterna som säger att du har gjort fel här Du har inte gjort fel!!
Ae · 2014/09/24 kl. 10:05 e m
Tycker inte det var fel det du gjorde, men det kanske blev lite väl stort men jag är säker på att han klarar sig fint. Det är så pass många som älskar att tycka synd om förövaren i Sverige så hans liv är definitivt inte förstört.
Du kan be om ursäkt för att det blev så stort, men jag tycker INTE du ska lova honom att komma o göra standup. Han har fortfarande inte bett om ursäkt eller hur? Denna så kallade ”uthängning” är bara revansch, du är fortfarande inte skyldig honom något.
Calle · 2014/09/24 kl. 10:53 e m
”Skiten är inte din…”, skrev någon här… va bra att man kan tänka så…då fungerar ju internet som en väldigt bra plats för att slippa ta ansvar? Karin, ditt agerande visar mig att du låter din dåtid styra nutid och att du skulle må bra av att göra upp med din barndom. Mannen som mobbade har säkerligen fått sin beskärda del nu och jag hyllar inga mobbare, verken aktiva som före detta. Men mannens anhöriga ska inte dras in i detta och det har de gjort. Det ansvaret bär inte mannen. Finns många exempel på hur detta kan drabba mannens anhöriga, men här är ett: https://www.flashback.org/t2450193 Hela det här ”varför ska jag, när han/hon gjorde si & så där och då?”-tankesättet gör mig rädd. Ta ansvar istället och förändra det du kan förändra, det vill säga DIG själv och dina perspektiv. Nu gjorde du istället som mobbarna: använde andra människor som medel för sin egna mål. /Fd mobbad
Karin Adelsköld · 2014/09/25 kl. 2:57 e m
Jag menar att det var hans agerande nutid som jag reagerade och satt en gräns för. Han kan omöjligt ha glömt det han var högst involverad i under så många år, såvida inte det finns en medicinsk förklaring. Jag har inte väntat mig ursäkt för det och också satt punkt. Men att kontakta mig och be om en tjänst utan att ta hänsyn till det, anser jag vara ett övergrepp i nutid. Förstår du hur jag tänker?
Mattias Enroth · 2014/09/25 kl. 1:17 f m
Hej du! Det gör även mig, som tidigare långvarigt mobbad, ledsen att se att du som vuxen – offentligt – vill göra upp med de antagonister du haft som barn och som själva under själva tiden har varit BARN! De som, som barn, utsatte mig för ca 6 års helvete – var BARN, vars föräldrar inte lärt sina barn om hur man hanterar andra människor. Barns beteende är inte något jag inte kommer anklaga dessa för – de misshandlades av de vuxna – föräldrar, skola, mf – jag fick ta konsekvensernal. För att fatta mig kort: Oftast brukar man säga att de som blivit utsatta/utnyttjade som barn följer samma beteende. Jag hade inte alls skrivit till dig nu, om det just inte varit för att det hela blivit så pass offentligt som det blivit, och du följt med i det spåret, att själv nästa bli en mobbare. Jag VET hur man som mobbad mår och hur det förföljer en,,,det är därför det är av sådana stor vikt att vi, som genomgått det hela, visar att alternativ till en bra hantering av dåliga erfarenheter finns, för annars blir allt bara ett moment 22. All respekt till dig för det du blev utsatt för och hur det påverkat dig – tro inget annat!. Mvh/Mattias
En tjej · 2014/09/25 kl. 3:25 f m
Det var definitivt inte fel av dig att publicera hans PM och ditt svar, jag menar, tänk efter, om en mobbare skriver ett sådant PM till sitt före detta offer, som numera är en känd person med blogg, så får han nog räkna med det. Jag tycker att det är helt okej och till och med bra. Däremot var det definitvt fel att inte ta ned den oblurrade bilden så fort du mäkte ditt misstag. Det spelar ingen roll att den redan hade blivit delad – det viktiga är signalen du sänder ut! Sålänge namnet inte syns är det ”Karin står upp mot mobbare”, och det är ett uppmuntrande, inspirerande inlägg som kan ge hundratals mobbade killar och tjejer hopp. Men sekunden du bestämde dig för att inte fixa misstaget och byta till en oblurrad bild så blev det ett personligt påhopp, och du tillät resten av världen att se hans namn och därmed accepterade att folk kunde söka upp honom och göra honom till en måltavla för ”attacker i rättvisans namn”. Att ha tagit ned det gamla inlägget, posta en ny med blurrat namn och med denna ursäkt omedelbart hade varit det rätta.
Men det är ju lätt att vara efterklok, och det är ännu lättare att sitta här och döma allting på avstånd. Men jag håller fast vid att det var ett bra svar från dig, och hade bilden postats med blurrat namn hade det inte varit något problem alls, tvärtom. Det hade varit mycket bra.
Peter · 2014/09/25 kl. 5:09 f m
Man får inte kränka andra människor
Om personuppgifter publiceras i en löpande text på Internet, till exempel i en blogg, är publiceringen i princip tillåten så länge man inte kränker den som personuppgifterna handlar om. Det framgår av den så kallade missbruksregeln, som tillkommit bland annat för att förenkla vardaglig behandling av personuppgifter.
Det är inte möjligt att generellt slå fast vad som är en kränkning av den personliga integriteten utan man måste göra en bedömning i varje enskilt fall och väga in samtliga omständigheter. Faktorer som påverkar bedömningen är bland annat syftet med publiceringen, vilka uppgifter som publiceras, var dessa publiceras, vilken information som har lämnats och hur länge uppgifterna publicerats på Internet. Även hur den vars uppgifter som publiceras själv upplever publiceringen kan vara av betydelse, men är inte avgörande för om det ska anses vara fråga om kränkning i personuppgiftslagens mening. Att publicera personuppgifter i syfte att skandalisera eller ”hänga ut” någon är tydliga exempel på publicering som normalt är kränkande enligt personuppgiftslagen.
Lola · 2014/09/25 kl. 6:19 f m
Men vad är det för fel på folk. Hon gjorde ETT misstag, ett enda. Hennes mobbare gjorde hennes liv till ett helvete. År med smärta. En sådan människa måste få ta sitt straff. Karma heter det. Nästa gång kanske idioten mobbar inte. Människor måste inse att livet är inte svart eller vitt. Allt är inte enkelt. Ibland blir det fel och den här mannen får ta sin smäll. Hade han behandlat henne väl så hade detta inte skett. Tänk ett steg längre människor.
Johan · 2014/09/25 kl. 10:33 f m
Jag håller med i din kommentar att det skulle vara bra om vi inte föll in i svart vitt tänkande. Men det ser ut som även du gör det i din kommentar.
…
En sådan människa måste få ta sitt straff. Karma heter det. Nästa gång kanske idioten mobbar inte
…
Detta tolkar jag som att du ser honom som ond, som i att det finns en god och en ond sida av allt, och att den onda sidan förtjänar att straffas. Här tror jag att det skulle vara bättre att vara mer öppen och se till vad det är som gör att den andra personen gjorde det han gjorde och försöka förstå. Detta är dock inte helt lätt när man är mitt uppe i det, och det är lätt att förhasta sig (jag gör det hela tiden…)
När det kommer till karma så håller jag inte med att karma betyder att man får det man förtjänar i detta livet, min tolkning är att det är en mekanism som används i diverse religioner för att beskriva det vi gör i detta livet kommer få påverkan i ett senare liv och att en grundförutsättning för karma tanken är att det finns en god och en ond sida av allt.
Jag tyckte boken “The Happiness Hypothesis: Finding Modern Truth in Ancient Wisdom” var en intressant bok kring tanken om svart vitt tänkande (dichatomt tänkande), men som även referar hur olika religoner tänker kring filosofiska frågor.
Ulla · 2014/09/25 kl. 8:04 f m
Ingen anledning att be om ursäkt.
jger · 2014/09/25 kl. 8:08 f m
Han fortjente det !
Han skal ikke komme her og si at han ikke husker at han mobbet deg. Og når han er så frekk at han i en kameratslig og jovial tone uten videre spør deg på Twitter om du vil lage litt reklame på pizzerian hans – ja da er det ikke rart at det renner over for deg og du gir det svaret som du gav.
Han fortjente det !
Karl · 2014/09/25 kl. 8:10 f m
Du grym. Stort av dig att be din mobbare om förlåtelse.
Leif Möller · 2014/09/25 kl. 9:29 f m
Hej,
Har full förståelse för ditt svar till Raffe och jag tycker inte att du ska backa från dina åsikter.
Vad jag dock blir konfunderad över är att du blir förvånad för att ditt svar fick okontrollerbar spridning – du som är helt hemmastadd i Facebook och Twitter-världen.
Nätets odiskutabla nackdel är ju just det okontrollerbara. Inget att förvånas över.
Karin Adelsköld · 2014/09/25 kl. 3:03 e m
Det förstår jag att du undrar över. Jag som dessutom jobbar med kommunikation och webb. Jag trodde nog att jag skulle få retweets och kommentarer men inte att det skulle bli en riksangelägenhet som hamnade i tidningar eller delas tiotusentals gånger. De journalister som har kontaktat mig har varit lika förvånade. Min enda gissning är att det här är ett ämne som är väldigt känsligt för att många känner igen sig. Att många fantiserat om att ”ge igen” och att jag använde mig av humor för att visa det bizarra i situationen. Hade du kunnat förutse det?
Fredrik · 2014/09/25 kl. 10:25 f m
Nu var det ju inte Karin som kontaktade Raffe för att ge igen. Om han inte varit medveten om sin roll tidigare i livet så var det ju hög tid att han fick reda på den nu.
Om man bär sig illa åt kan det få konsekvenser även senare i livet. Det kan aldrig bli offrets fel att någon bär sig illa åt.
Raffe har själv makten att be om ursäkt. Svårare är det inte.
Benny Schön · 2014/09/25 kl. 2:44 e m
Bra, Fredrik! Även Raffe är idag vuxen och skulle kunnat börja med en ursäkt om han hade haft någonsom helst insikt. Obegripligt agerande. Karin, jag vill ge dig en blomma, för detta har hjälpt många andra människor.
Anna · 2014/09/25 kl. 4:51 e m
Jag tänker såhär,jag var mobbare under en del av skoltiden,jag hade inte lärt mig älska av någon,då mina föräldar var alkoholister och bråkade och slogs,det var vad de lärt mig.
Sedan tog de 20 år att lära mig älska och idag är jag en annan….jag skulle ta det väldigt hårt om jag blev uthängd som mobbare idag….tror jag skulle gå sönder faktiskt.
Jag kan förstå att du Karin gav igen,utifrån din sorgliga historia,men det känns som att ingen vann utan båda förlorade….
P · 2014/09/25 kl. 5:26 e m
Telefonen ringer och jag svarar och hör att det är en av killarna i parallellklassen som ringer. Säger hur orkar du leva som är så ful. I bakgrunden hörs det hur alla skrattar och säger saker om mig. Svarar vet vem du är och lägger på och är sårad. Ringer igen, svarar och samma sak upprepas. Hör vilka som är där och att de har fest. Killar från olika årskullar är där. Går i åttonde klass och vet vilka farliga killar som finns där från nionde klass. Lägger på och tårar rinner längs mina kinder. Ringer igen och jag svarar igen och får höra hur dum jag är som svarar. Men för mig var det att inte ge mig, för jag duger. Det är JAG som kämpar emot för att få leva och vara den jag är. Då man gick i mellanstadiet var det en klass som mobbade nu var det elever från alla årskurser. Tillsist orkade jag inte svara längre utan satt och grät så att nästan luften tog slut Telefonen slutade tillsist ringa….Tänker ibland på hur jag kämpade emot och denna händelse då X ringde fick jag bekräftat att hur orkar jag leva. Men i mörkret och ensamheten fanns där alltid en gnista som tände liv i den slocknande lågan. Även lärarna vände ryggen till och fick en hel klass att skratta åt ens osäkerhet. Hade då hoppats på någon kunde gömma mig i ett bibliotek.
Annika · 2014/09/25 kl. 6:27 e m
Det enda jag såg var att han har en pojke. Tänk vad han kan få utstå i skolan pga något hans far har gjort. Kanske hämnden inte alltid är så ljuv.
Jonas · 2014/09/25 kl. 7:33 e m
Tragiskt Karin !
Trodde mer om dig som jag alltid högrespekterat. Med dina ord här bevisar ju att det här är en mer egotripp för dig samt få mer uppmärksamhet i media.
Ryck upp dig nu
Må väl
Karin Adelsköld · 2014/09/25 kl. 8:28 e m
Jag har varken bett eller valt medieexponering. Om du tror att jag tar upp en sån här känslig sak för att få uppmärksamhet då är du ute och cyklar. Jag gjorde det för att markera att det han gjorde NU i söndags gör man inte. Någonsin. Jag gjorde det för mig, för alla som blivit mobbade av honom och alla andra som blir det runt om i Sverige just nu. Jag kommer fortsätta att säga nej till orättvisa. Stå upp för det som är rätt. Och jag tänker verkligen inte rycka upp mig. Men må väl kommer jag minsann.
johanna · 2014/11/21 kl. 12:46 e m
Karin, du är fantastisk. Ser din bild från skoltiden och tänker att man riktigt kan se vilken fin och snäll människa du verkade vara redan då. Tänk vilken bra ide att göra något nu i vuxen ålder. Önskar att jag kunde göra samma sak.
Lasse · 2014/09/26 kl. 2:44 f m
Här var det gott om näthatare och troll. Man tappar lite tron på medmänsklighet och förnuft med all denna ilska. Jag tänker att dessa personer som nu riktar ilska mot Karin, själva varit mobbare eller tysta åskådare.
Det finns oändligt många elaka människor tyvärr, ofta är det väl rätt ”små” individer som inte mår särskilt bra om man kommer bakom fasaden.
Varför ska Karin känna skuld? Sån grov mobbning sätter djupa spår i själen, väldigt svåra att bearbeta.
Medvetet eller inte av Karin att hänga ut karlstackarn – varför ska hon, ytterliggare en gång, vända andra kinden till?
Varför ska mobbningsoffer ”gå vidare”, ”förlåta” och tycka att allt bara var ”ungdomssynder”? Karln har faktiskt inte ens bett om förlåt, men det har Karin redan gjort. Igen.
jojo · 2014/09/26 kl. 7:25 f m
Hämndens ansikten.
Nietzsche skriver.
En liten hämnd är bättre än ingen hämnd alls.
Men hämnden knyter en till den man hämnas på och därför skall denne vara värdig.
Bra att tänka på.
Claudia · 2014/09/26 kl. 8:09 f m
Han bjöd in till detta genom att ta kontakt och be om en tjänst, i stället för att iaf be om ursäkt…. Du gjorde rätt Karin! Alla är ansvariga för det man själv gör och för de beslut man själv tar. Du står för ditt och det borde han också göra. Kram till dig Karin!
Nicholas · 2014/09/26 kl. 8:55 f m
Jag reagerar på att du är fullkomligt säker på att du VET att han 1/ minns att han mobbat dig 2/ inte känner någon skuld 3/ ringer dig trots att han BORDE veta att du aldrig repat dig ifrån det. Märkligt.
Hade jag varit din mobbare och varit osäker om allt är glömt så hade jag i första hand LÅTIT BLI att kontakta dig.
Är det möjligt att han efter 25 år förtryckt de fasor han utsatt dig för och helt förutsättningslöst ringt dig för att be dig om en gig? Och blivit helt chockad av hur det hela slutat?
Empati, Karin. Du hade kunnat kontakta honom privat. Det hade blivit straff nog för honnom
Sus · 2014/09/26 kl. 9:33 f m
Hej Karin! Vet du vad? Jag tycker att det är märkligt att så många är arga på dig. Du gjorde ett misstag när du publicerade hans namn, vist. Du gjort ETT MISSTAG. Var Raffes mobbing ett misstag? Hände det bra en gång? Nej. Skulle inte tro det.
Mobbare är olyckliga människor. Absolut. Men det ursäktar inte det lidande de utsätter andra för.
Det du gjort tror jag öppnar upp för många andra. Att kunna göra upp med sitt förflutna och gå vidare. Inget kan bli ogjort. Men att försöka förstå sina mobbare kan hjälpa till i processen att förlåta.
Jag själv blev kallad för en sak i skolan. Jag kan fortfarande ännu inte idag ta det ordet i munnen. Det var kopplat till hur jag såg ut och jag har idag 30 år senare aldrig använt ordet. Jag klarar inte det. Mina plågoandar har jag på FB. En har gått och blivit Jehovas vittne, en annan har gått i personlig konkurs. En tredje jobbar kvar på samma jobb han fick i efter gymnasiet, bor kvar i samma hus och lever i ett dåligt förhållande.
Jag kan skaka på huvudet åt deras statusuppdateringar, dricka en klunk champagne och tänka att det där livet dom har verkar inte så jävla roligt.
Du och jag har råkats som hastigast ganska nyligen. På ett quiz på Fotografiska. När vi hälsade tänkte jag direkt att ”jäklar vilken blick hon har”. Stadig, inte undvikande. Respektingivande. Jag tror du har Raffe och dom andra att tacka för den. För att hitta något positivt i denna historia.
Stå på dig du Karin. Du har bett om ursäkt. Det har inte Raffe gjort.
jojo · 2014/09/26 kl. 10:41 f m
Kanske risken för socialt uthängning kan vara den beska medicin som får en mobbare att tänka sig för!?
Michael Garderud · 2014/09/26 kl. 2:36 e m
Hej Karin
Har sagt detta på FB – Men jag säger det även här för tydlighetens skull..
Karin, du blev kränkt,mobbad och förnedrad en miljon gånger mer och djupare än vad jag har fått utstå idiotkommentarer som den kränkte mannen i media. Du gjorde helt rätt. Att R hade fräckheten att fråga dig bevisar bara vilket stort arsle han är med sin psyk-kommentar i vuxen ålder. Så var aldrig ångerfull Karin för att du är rakryggad. Eller att du av misstag lade upp en annan version. För R mobbade inte dig av ”misstag” lika lite som han sedan i vuxen ålder hade tokglömt det hela och låtsades om som inget hade hänt.
Att R fortfarande sedan har sin FB-sida öppen och att folk kan kontakta honom tyder inte på ett normalt skambeteende. För vilken människa skulle vilja ha sin FB-sida öppen för beskådan efter en sådan här händelse? R verkar ganska känslokall o hårdhudad och inte ha alla hästarna hemma eller så är R bara rent chockad och apatisk att göra något konkret alls.
Dessutom att höra pizzeriaägarens skrämmande rycka-på-axlarna-och-gå-vidare-mentalitet får mig att bli grymt upprörd då denne verkar vara ruggigt okunnig om mobbningens plågsamma konsekvenser(eller var kanske en mobbare själv i yngre dar)
Karin, du bör aldrig och kommer aldrig att kallas mobbare enligt mig därför du har EMPATI. En egenskap som mobbare saknar.
Önskar dig all lycka med ditt liv,
Kram / Micke
Nicholas · 2014/09/28 kl. 9:54 f m
”eller var kanske en mobbare själv i yngre dar”
Tagga ner människa, nu börjar DU bli lite otäck.
/ Nick
jojo · 2014/09/27 kl. 11:03 f m
Intressant med hämnd. Ingen barnlek. Men det har du ju kunnat konstatera nu. Och nästa gång hämnas du bättre.
För som sagt, en lite hämnd är bättre än ingen hämnd alls.
Och sen kan det ju ha varit att det inte var ett misstag att lämna ut hans namn. En journalist gör inte såna misstag, tror jag. Obetänkt alltså. Och hämnd kräver klara tankar för att inte slå tillbaka bl a.
Lisa · 2014/09/29 kl. 11:19 e m
Det här kommentarsfältet verkar krylla av människor som inte har en aning om vad ordet mobbning innebär.
Sedan när blev det i sin ordning att helt på eget bevåg omdefiniera ett ord helt och hållet?
Karin har INTE mobbat Raffe.
Mobbning handlar om UPPREPADE kränkningar i form av våld / hot om våld / verbala trakasserier/ nedsättande tillmälen eller liknande.
Med er mycket märkliga definition verkar ordet ha förvandlats till nästan vad som helst. Är det kanske mobbning att nobba någon på krogen? Att en kvinna sparkar ned en man som försöker våldta henne? Att inte få bli vän med någon på Facebook?
Karin gjorde absolut fel när hon lade upp den oblurrade bilden, det har hon ju upprepade gånger själv hävdat.
Men mobbning är det inte.
Och en sak till: Den som blir mobbad har aldrig någonsin, varken som barn eller i vuxen ålder någon som helst skyldighet att ”försöka förstå” att mobbarna också mådde dåligt, att de inte var onda och liknande floskler.
Jag har också varit utsatt för grov mobbning av precis den typ som Karin beskriver. Jag struntar i hur mina mobbare mådde eller hur de hade det hemma. Jag struntar i om de var ”onda” eller ”goda”. Det var och är inte mitt problem eller min plikt att på minsta vis intressera sig för. De vuxna som jobbar i skolan, på fritids, på ungdomsgårdar o.s.v har förstås en skyldighet att inte bara stoppa mobbningen utan också gå till botten med hur de som mobbar egentligen mår och har det. Men de är vuxna människor som gjort ett frivilligt val att utbilda sig till och arbeta med barn och ungdomar. Det är något helt annat.
Jag har efter många många år äntligen till stor del lyckats bli fri från det hat och den bitterhet jag känt mot de som gjorde den tid som borde ha varit den bästa i mitt liv till ett rent helvete. Men det betyder verkligen inte att jag skulle vilja umgås eller om det inte är absolut nödvändigt på något sätt yrkesmässigt samarbeta med de som
mobbat. Det betyder bara att jag inte längre känner hat och får primitiva fantasier om vad jag skulle vilja göra med dem och att jag inte längre automatiskt mår dåligt när jag ser någon som mobbat på stan eller på krogen.
Jag har två teorier om varför Karins inlägg fått så starka reaktioner. Dels tror jag, hur sekulariserat vårt land än är att det är det bibliska ”vänd andra kinden till” som spökar. Men då har man missat att vi sedan lång tid tillbaka faktiskt har religionsfrihet i Sverige. Dels tror jag att det beror på könskonservativa normer om att kvinnor ska vara extra förlåtande, förstående och inställda på försoning. Undrar om en man fått samma reaktioner?
Lord · 2014/10/07 kl. 3:47 f m
Driver du med mig lr vadå förlåt… Tydligen har ingen insikt i det han gjorde… Du gjorde helt rätt att visa både bild och namn om du talar sanning. eller är du rädd för lagen? I vilket fall fuck them